En sak som skiljer sig mellan den traditionella och den Akademiska ridkonsten är sättet att se på ryttarens kontakt med hästens mun. I den traditionella ridningen pratar man ofta om ett stöd, något som för mig innebär för mycket kontakt mellan hand och mun. Ett stöd är något man lutar sig emot, eller som håller något på plats för att förhindra att det ramlar omkull. Jag är inte intresserad av att mina stackars armar ska vara ett stöd för hela hästens framdel och jag tror heller inte att hästen är intresserad av att bära upp allt detta med sin mun!

Jag föredrar att istället prata om kontakt mellan min hand och hästens mun. En kontakt kan nämligen vara mycket lätt och är ibland så lite som tygelns vikt. Många anser att när tygeln glappar så har hästen “knäppt av” i nacken, men så behöver inte vara fallet. Det kan självklart vara det som hänt, men det behöver inte vara det! Man ska alltid sträva efter att hästen söker ryttarens hand, men det är just här det blir fel många gånger. Att hästen söker ryttarens hand och att ryttaren tar kontakt med hästens mun är inte samma sak! Målet är att hästen alltid ska söka en mjuk kontakt med min hand, men att jag enbart kortar upp tyglarna och tar kontakt med hästens mun och placerar den i en form den kanske inte är redo för är att börja i fel ände. Det är stor skillnad att rida sin häst på handen och att hästen söker sig fram till handen!

Många gånger tror jag att det finns en viss förvirring kring begreppen. Jag väljer att kalla det jag beskriver ovan för kontakt, medan någon annan kallar det för stöd och menar precis samma sak. Det jag definierar som stöd anser jag dock leda till motstånd och spänning hos hästen och något jag alltid eftersträvar i min ridning är att aldrig skapa motstånd, jag vill ha ett harmoniskt samspel!